……..brädsegling förvandlades till vindsurfing! En liten historielektion i hur allt började. Imorgon blir det kanske Classic Sunday och upp til bevis, från Dalen i söder til Haby i norr. Vi laddar kamerorna!

Vi talar om en metamorfos då brädseglarna bokstavligt talat kröp ur sina puppor och flaxade iväg som färgranna fjärilar. Häng med!

Från 1972 då Pelle Fjeastad skeppade hem de första Windsurfer originalen till Sverige fram genom hela 70-talet var vindsurfing en ren bräd och regatta segelsport. Visst började entusiasterna utföra olika (freestyle-) trick med brädorna i slutet på 70-talet, men det var i bankappsegling (triangelbana) det tävlades. På Hawaii hade Larry Stanley och Mike Horgan på Windsurfing Hawaii Inc börjat testa med hängsele och fotstroppar. De böjde också upp fören på windsurfern för att den inte skulle dyka i vågorna. Under tiden hade killarna även börjat introducera vindsurfing för en ung Robby Naish. I slutet av sjuttiotalet började Windsurfer tillverka Rocket brädan, som egentligen var en windsurfer original med avkortad akter, mer böj i fören, ett mindre centerbord, två fenor samt fotstroppar. Det var introduktionen av hängsele och fotstroppar som startade förvandlingen från regatta mot en surf sport.

Hösten 1980 åkte vi Wave killar till Freeport i Bahamas för att delta i Windsurfer WM. Vi skulle delta i första delen med tävlingar i Slalom och Freestyle. Den veckan kallades för Funweek och regatta tävlingarna kördes den sista veckan under WM’et. Från 1977 när vi köpte våra första brädor fram till 1980 hade vi mest lekt med brädorna och försökte lära oss alla trick vi såg i de olika surfmagasinen. Kantseglingen (railride) som Robby Naish började utföra som 13 åring 1976, var väl det absolut häftigaste på den tiden.

Freestyle tävlingarna gick väl så där för oss under WM’et, men vi fick se när Robby och Mike Waltze seglade med sina custom brädor på drygt 3 meter. Det här var bland det coolaste vi sett. Robby och Mike hoppade och gjorde fullfartgippar med sina brädor, något vi aldrig sett tidigare.

Väl hemma igen bokade vi direkt biljetter till Oahu, Hawaii. Kailua Bay på Oahu var vindsurfingens Mekka och hela utvecklingen av Funboarden kom därifrån. Då hade det även börjat köras hårdvindregattor i Kailua Bay (PanAm cup).

I Kailua fick vi för första gången testa dessa funboards. Vi hyrde grejor av Windsurfing Hawaii och lyckan var total när man för första gången fick plana på riktigt och göra fullfarts gippar. Under denna resa började vi även att vågsurfa och köpte var sin Pipeline gun med riktig pintail. Nice beginners boards sa de på Lightning Bolt i Honolulu. En var en gul Mark Richards 7.2. Vi förstod inte riktigt varför de ropade ”Hey, show us some cutbacks, Mark”, efter oss.

Sommaren 1981 åkte Robby Naish runt i Europa på en PR tour för Mistrals kommande funboard ”Take off”. Interski som var importör av Mistral brädor hade bjudit in Robby att komma till Surfsport cup i Tylösand. Tack vare vår goda kontakt med Caj Britschgi som jobbade på Interski, fick vi vara med under tiden Robby var här i Sverige. Jag glömmer aldrig uppvisningen Robby gjorde på sin prototyp till Take Off:en ute i vågorna.

Vi blev helt besatta i att fixa sådana här brädor. Caj och Interski var snälla och lät oss ta hand om reklamerade Mistralbrädor. Vi skalade av plasten för att komma åt skumkärnan som vi sedan formade om, för att sedan plasta den med polyester.

Under 1981 hade Mike Waltze, Robby Naish även börjat vågsegla med gamla vågsurfingbrädor. Mike som hade flyttat till Maui hade fått gamla brädor av Pipeline legenden Gerry Lopez som han satte i mastfot och fotstroppar. Nu kunde de verkligen rida vågorna.

Vi gjorde sommaren 1981 samma sak (förutom vågridningen då). En av vågsurfingbrädorna vi köpt på Hawaii fick mastfot och fotstroppar och sedan hade vi nog Sveriges första riktiga sinker…’ Vi hade inte riktigt kläm på begreppet vattenstart….och försökte i början springa igång den på det grunda vattnet vid Tollenäs.

Nu ville vi bara segla i vågor. Våren 1982 började vi söka oss till Varberg. Vi hade hört att det skulle finnas en vik där som hade bra vågor när västan låg på.

1 maj helgen -82 bar det iväg. Biltaket var fullastat med hemmabyggen (runt 2.20 långa) samt tält för övernattning. Vår första Varbergs surfari! Prognosen var frisk vind enligt sjörapporten, men också ovanligt kallt för årstiden. Tyvärr missade vi infarten mot Apelviken i Varberg. E 6’an gick genom Varberg på den tiden, så vi hamnade istället i Björkäng. Men lyckan var ändå total när vi såg vågorna rulla in över den långgrunda stranden.

Det blev 2 underbara dagar med vågsegling. Lite kallt bara. Vi hade bara 3mm O’Neill dräkter med tunna våtsockar. Gamla gympaskor fick funka för att inte halka för mycket på brädan. Under natten kom det snö, så det var inte skönt att hoppa i dräkten som hängt på tork utanför tältet. Underbara minnen.

Under hösten 1982 bar det av till Hawaii och Oahu igen. Nu skulle vi lära oss bygga brädor på riktigt. Vi fick kontakt med HIC, Hawaiian Island Creations, i Pearl city. Här fick vi en inblick i hur man gör riktiga brädor. Nu fick vi också testa på riktig vågsegling vid Diamond Head intill Waikiki, tillsammans med Robby Naish som hade ett hus inte långt därifrån. Han undrade nog var det var för stollar som stod och plastade ihop master på stranden den dagen. Det fanns ju inga delbara master att köpa, så vi ”gjorde de” delbara för att få med de på flyget…

Under 1983 startade vi en mer seriös tillverkning av custombrädor och Wave Action bildades.

Nu var det Apelviken som gällde så snart det var bra prognoser för vind. Vi var fortfarande nästan alltid ensamma i viken… och resten om Wave Action är historia. Den hittar ni förresten här The Wave Acton Story